Verkligen!

Det som slog mig nu ikväll, eller det är såklart inte första gången jag tänker på det. Men det är verkligen fåförunnat att få ha en familj där man känner sig älskad, omtyckt, uppskattad, där man är accepterad för den man är oavsett vilka handlingar man som person själv väljer att göra.
Jag känner verkligen så, jag är accpeterad och älskad för den jag är, och min familj finns där för mig till 100 procent.

Men nu är det också så att jag har en släkt som är helt helt fantastisk, och som man inser ju äldre man blir.. Min morfar och mormor är några helt enastående människor, jag tror inte det finns några på denna jord som är så genomsnälla, omtänksamma och omtyckta människor som dom! Finns inget ont ord att säga om dem, och framförallt inte av mig eller någon annan heller i våran släkt!

Nu när jag har arbetat på Ingelsgården under denna månad så har jag verkligen förstått va dessa två människor betyder för denna gård. Vad skulle Ingelsgården vara utan dom? Vilka ringer man när sakeroting inte fungerar? Jo, mormor och morfar. De ställer upp, fixar saker hit o dit. Det som framförallt är roligt är att alla som bor här ser upp till dem som om de vore gudar, och sanningen är att de är gudar!

Varför jag skriver detta nu ikväll är för att jag precis kommit ifrån min mormor och morfar där alla samlats för att fira min moster som har fyllt 50 år. Där kommer man in genom ytterdörren, möts av doften "det luktar mormor o morfar", det är varmt och man möts av skratt! Kilar in i vardagsrummet och där möts man av ett vänligt Heeeeej! Man blir varm i hela kroppen och tänker, det här är min, bara min familj! Går o kramar moster och gratulerar i efterskott.. Går förbi pappa och min kusin Anton, och går till Frida, min kusin som är i 8 månaden och typ andra veckan, tar lite på magen;)... och ger henne en kram. Pappa utbrister men du glömde Anton, ska inte han få en kram? Haha tänker jag för mig själv, pinsamt.. MEN vem kan undgå en underbar bebismage?? Jag kramade ju iallafall födelsedagsbarnet först;) Nåväl, sen blir det kramkalas för hela slanten, gick runt det där bordet o kramade alla :)

Hann inte mer än sätta mig så börjar morfar att prata om att han blev så glad över "dagens ros" i ÖP´n som jag hade sänt in. (För att tacka dem när jag inte mådde så bra på logen där i slutet på augusti). Det som hände var att lilla jag blev alldeles för full, och fick sätta mig i morfars bil under hela kvällen och jag sov som ett litet barn. Mådde illa, spydde osv.. (Mormor jobbade inne på dansen, och morfar var där och väntade på henne). Det morfar säger är att det var det bästa som kunde hända honom den kvällen, att han fick ta hand om mig. "- Det är ju våran jänta säger han" :)
Under våran berättelse om vad som egentligen hände på logen så finns det alltid med ett skratt, av alla som sitter vid bordet. Man skrattar inte åt att jag varit full o blivit omhändertagen av min morfar, utan man skrattar åt situationen, hur tokigt, och hur roligt allt kan bli i de mest hemska och pinsamma situationer ifrån min synvinkel. Och att jag kan sitta o skämta om det som hänt, fast det egentligen är det mest pinsama jag varit med om!..

Nåväl, efter detta prat om mig och logen så fortsatte kvällen i ett evigt skratt! Jag skrattade så att tårarna föll gång på gång..

Men hur många är det som har det såhär.? Jag är så JÄVLA lycklig att jag får har det, och så länge jag lever så kommer jag att uppskatta detta till 100 procent var eviga dag för resten av mitt liv!

Sen vill jag också ha en bäbismage, gud så vackert det är, ska bara skaffa mig en karl först ;)

God natt mina vänner!