Ska vi skratta mer?

Var tog denna dagen vägen egentligen? Väldigt snabbt gick den iallfall.. Tog mig iväg på gymmet efter lunchen, ett riktigt härligt pass blev det. Imorgon ska jag träffa min personliga tränare Fredrik på Step In, för att lära mig några nya övningar ;)

Sen var det bara hem för att duscha, käka lite och bege sig på jobbet.
Var så längesedan jag var på Biblioteksgatan, och det är så underbart roligt och givande att vara där. Även fast jag minns att jag var fruktansvärt less på stället i höstas.
Men nu var allt toppen, och jag blev så glad att alla var glada över att se mig igen!

Det som är mest spännande är att jag lär mig så fruktansvärt mycket av de människor som jag arbetar med där. Även så blir jag berörd av det som dom berättar, idag sa en brukare;

- När jag går på krogen, dansar och träffar människor eller går på bio, då känner jag mig normal.
När jag kommer tillbaka till boendet så känner jag mig inte normal längre.

Jag förstår att det är frihet de känner när de inte har oss personal hack i häl.
Men de ska ju ändå känna att de har ett "eget" hem som de också har och jag försökte förklara att de är normala även när de är hemma.. Det är svårt, och jag blir berörd och lite ledsen när jag inser hur deras tankar kring livet är. Att de inte känner sig normala för att de har ett handikapp och ett behov av stöd.

Jag kan själv minnas hur jag "såg" på handikappade när jag inte arbetade med dem.
Idag kan jag inte förstå hur i hela friden männsikor kan se ner på dem, skratta åt dem osv.
Finns inget så härligt än att umgås och jobba med männsikor som har någon form av handikapp. De är brutalt ärliga, bjuder på sig själva, ger otroligt mycket!
De är ofta glada, visar känslor på ett helt annat sätt..

Jag är glad att jag får möjligheten att arbeta med så härliga människor.

ej