Kyrkogården

Efter en jobbig känslomässig förkväll så var jag lite lätt deprimerad. Bestämde mig för att åka och tröstäta på Max med Karin. Under kvällsfikat så börjar vi prata om en karl, jag säger; tänk om han skulle kliva in här på Max nu, vad skulle vi göra då??

Efter tio minuter så kliver det in en kille på Max, jag tittar på honom, Karin tittar på mig, jag drar på mig huvan och viskar.. Är inte det där han? Karin blir stel i hela ansiktet och säger kom nu går vi. Hon springer ut och jag inser att det är killen vi pratat om för 10 minuter sedan.
Vi kliver ut ur Max och går till bilen, skrattandes så att vi kiknar ihop på backen, herregud, är Östersund bara för litet, eller lever vi i en såpopera?? När jag kom ut och vi hade skrattat så frågar jag Karin, VAR ÄR FILMKAMERORNA???

När vi hade sansat oss så ringde Perssons och Perssons Detektivbyrå, vi hade fått ett uppdrag som skulle utföras med desamma. Uppdraget innbar att bege sig ut på Frösön och kyrkogården.


Uppdraget bestod av att ta sig ut till det lysande korset för att kolla så att allt stod rätt till.
Det var nämligen väldigt viktigt att det skulle lysa med sin fulla kraft just denna natt.

Jag kan säga att det var med tunga och rädda steg vi begav oss ut bland gravar och döda.

Med all respekt, men fan så stel man blir av nattens tystnad och trädens brus.

Vi kommer närmare och närmare, vill egentligen inte ta oss ända fram pga. rädsla. Men ett uppdrag är ett uppdrag.

Väl framme kan vi kostatera att allt är i sin ordning och vi kan bjuda på ett leende.

När Karin började försvinna från bilderna blev vi rädda och insåg att vi väckt de döda.

Vi SPRANG tillbaka till bilen, och såg en ängel inburad på vägen. VI SKREK och skrattade samtidigt pga. att vi trodde allt var en dröm

Väl i bilen kunde vi ringa till våran chef och berätta att uppraget var slutfört.

/Persson och Perssons Detektiv Byrå